"Jo... eller jag glömde den"

Idag bakade jag lussebullar… dom blev inge bra. 

Vet inte riktigt vad som gick snett.

James tog en tugga och lämnade den sedan i någon timma. Sen frågade jag "gillade du dom inte?"

Han ba "jo... eller jag glömde den"…..

Jaja, jag fattar, dom var faktiskt inte dom bästa lussebullar jag smakat. Typiskt om det är den första lussebullen han nånsin smakat.. då kanske han kommer tro att det inte är nå gott?… Fast än det är gott… Den jag köpte från pressbyrån på flygplatsen innan jag flög tillbaka hit var ju mycket godare. 

Äh, jag kanske kan lura i honom till jul om vi hänger nåt i Sweden. Mammas lussebullar är ju rätt bra måste jag säga också… Det verkar inte gå i arv det där med bra lussebullar i alla fall…. synd

Lite kuriosa kring mitt bakande är också att jag gjorde en 12 minuters lång video av bullarna när dom var i ugnen. 

Jag fick lite inspiration då jag har suttit och försökt hitta videoklipp till våra projektioner för turnén. Så jag tänkte, jag gör en egen film.

Tanken är att jag ska speeda upp filmen jättemycket så att man bara ser bullarna bli stora och gyllenbruna jättesnabbt. 

Jag tänkte att ni skulle få se filmen.. men tyvärr så är min kära dator segis ikväll. 

Så det blir inge action. 

"Ja, jag erkänner väl att jag alltid varit det svarta fåret i familjen..."

Jag satt och kollade igenom gamla bilder.

Hittade en kanon-bild som jag själv ritat. 

Ja, jag erkänner väl att jag alltid varit det svarta fåret i familjen när det kommer till att rita. Men när jag ritat den här teckningen kände jag mig rätt nöjd faktiskt. 

Eller jag kände mig snarare förvånad över att jag faktiskt kunde rita så bra.

Mina föräldrar bor kvar i samma hus som jag växt upp i uppe i Boden. 

Innan min pojkvän hade varit och hälsat på där så ville jag försöka visa hur huset och vår gård såg ut. 

Det var i turné- tider så jag ritade på det där "hotell-blocket" som man brukar få… Ni ser den där stora tallen jag ritat, där under står det "K west" vilket gör mig påmind om att detta ritande skedde i London. 

Nåväl, som ni kan se så är det två hus, ett stort och ett litet. Tillhörande grusgång och trappa upp till storhuset. Ett garage kan vi också skåda i lillhuset och även en liten parkering. Som ni ser är det också ett litet "staket" eller "avskärmning" eller vad man ska kalla det alldeles vid lillhuset också. 

Det är vissa fakta om husen som inte riktigt går att avgöra på bilden. T.ex att dom är röda. Eller ja, det är nog den enda fakta som inte framgår. Allt annat är korrekt. 

Så här ser det helt enkelt ut där jag växte upp! Visst är det fint?

Ja, min pojkvän tyckte det såg mysigt ut också! 

(och nej, det är inte min bil, tyvärr)

Livet är som ett enda balanserande...

Livet är som ett enda balanserande... 

Det sa min kloka mor till mig igår på telefonen.

Det kan man ju tolka som man vill. 

För mig dök den där sången upp, om elefanterna som balanserade på en liten liten spindeltråd. 

Det kan inte vara så jääla lätt det inte.. jag menar, det är ju annat om man är en spindel och ska balansera på sin lilla tråd... 

Men en elefant asså...shit. 

Jag har förstående för om dom där elefanterna ibland känner sig frustrerade. 

Men som man brukar säga, eller ja, som Gunde Svan brukar säga:ingenting är omöjligt.

Detta ordspråk stämmer faktiskt in på den där sången också... för grejen var, att när första elefanten gick på den där spindeltråden, då klarade han av det galant.. 

Plus att han tyckte att det var väldigt intressant också, så han ville visa sina vänner.... så han gick och hämtade en annan elefant. 

Vilket också är förståeligt... för om något är intressant, eller rent utav kul, då blir det oftast roligare om man delar upplevelsen med någon annan.

Så, go for it alla elefanter.. hämta era vänner och gå på spindeltråd.. Kom igen det blir kul!!

Och här kan ni läsa lite om mitt vardagliga balanserande:varannan tisdag 

 

'Later...When The TV Turns To Static'

Ibland blir det missförstånd i intervjuer och sådär.. speciellt om journalisten vill ha en häftig rubrik… då är det lätt att tolka om allt man har sagt till nånting som är näääästan sant… men det kan bli så fel i slutändan.

Men, den här gången var det nog faktiskt ett "honest mistake" som man brukar säga. Och det var James(sångaren) som "råkade ut" för det. 

Det var en journalist som frågade vad det nya albumet kommer att heta… James förklarade tydligt att "vi har inte bestämt än, det är lite olika titlar som är på G, men att det blir den som ropar högst som får bestämma titlen (det har en tendens att vara James). 

Journalisten uppfattade då att titeln på den nya albumet är just "whoever shouts the loudets" som det så fint översätts till på engelska. 

Samma dag som den felaktiga albumtiteln gick ut, gick vi ut med ett meddelande om att det var ett missförstånd, så att folk inte skulle relatera den titeln till vårt nya album… men ni vet, när man står där högst upp i skidbacken och ska ta sig ner utan att veta riktigt hur, då är det lättast att bara köra på och hoppas på det bästa. Eller?(asså det funkade inte så bra med andra ord).

Men nu gott folk, är det dags att radera den titeln från era minnen och lägga den riktiga albumtitleln på minnet istället. wohooo.. vilken glädje!

'Later...When The TV Turns To Static'

Då vet ni, jag skriver det en gång till bara för att det ska vara glasklart, inga konstigheter. 

Later...When The TV Turns To Static

Det är ju en bra titel också. Bra jobbat James. 

Nu ska jag iväg och lyssna på First Aid Kit, kul!

Trevlig helg vettja!

"En helt ny värld har öppnats… igen."

Jag gick till nått som heter job centre idag. Eller det var i alla fall min plan. Det är dit man går för att få sina "fyra sista siffror" fast i Skottland. Ja, det är väl på tiden kan man tycka. 

Jag tänkte vara duktigt och tog mig ut i regnet direkt efter frukost. 

Jag bestämde mig för att gå in till stan och jag fick vägvisningar som jag fått skickat till mig med google maps. 

Efter 45 minuters gång med paraply i regnet så kommer jag fram till rätt adress. 

Men jag ser inget job centre, jag börjar fråga folk omkring men ingen verkar veta. 

Tillslut möter jag en dam som kommer på att "jo, det är nog i den där glasbyggnaden precis där". Jag var 5 meter ifrån. 

När jag kommer in sitter en vakt vid ett skrivbord och jag står där genomblöt med imma på glasögon och frågar "is this the job centre?"

Det var en man med grått hår och skägg som såg ut lite som en amerikansk polis i sin uniform. Han svarar såklart att det INTE är det. Jag bara yes asså!

Jag fortsätter och säger att google maps säger att det ska vara på den här adressen. 

Då svarar han "ja, alltså, job centre VAR här för 8 år sen ungefär…" Google maps ftw!

"Aha ok", svarar jag. Han tillägger också att närmsta job centre ligger på andra sidan stan. 

Wohoooo, tänkte jag och gick ut i regnet igen, med mitt paraply och började gå hemåt igen. Nu ligger jag i sängen under täcket och dricker te och skriver en blogg. Min händer börjar bli varma igen. 

När jag kom hem fick jag dock ytterst goda nyheter: Vårt internet är igång igen. Internet har vi varit utan i lägenheten i 1.5 månad nu. En helt ny värld har öppnats… igen.

"Det var inget skämt...."

Igår var första gången som jag köpte salt & vinäger chips. Men jag sparade dom och åt dom idag dock.

Salt och vinäger chips är hypeat här borta. Jag har aldrig riktigt fattat grejen. Jag tycker att det nästan bränner lite på tungan av surhet från vinägern. 

Men, ibland när man är hungrig, då tar man vad som finns. Och ja, det finns ju ofta salt och vinäger chips som hänger omkring vars man än går i Storbritannien. 

Så efter många hungrande stunder har jag lyckats äta mer och mer av dom här chipsen(av någon annans påse såklart). 
Allt till den grad så att jag en dag, 2 år efter första mötet med vinäger-chipsen, faktiskt har gått och köpt mig min första egna påse. 

Det gick bra. Jag tog en paus efter ungefär halva påsen(en sån där liten såklart) och drack lite vatten och vilade tungan från surheten. Sen högg jag in på sista halvan. Det gick bra, och jag mår bra….  Men innerst inne är jag nog en sourcream & onion tjej. 

En anekdot angående detta är när min syrra var och hälsade på i Glasgow och vi gick till ett café/restaurang. 

Då fick hon "a roll and chips", vilket är oerhört vanligt här på andra sidan sjön. 

Först och främst var hon ganska förvånad över att man då får en brödbulle som man öppnar och lägger i stora feta pommes i(förvåningen är förståelig från min sida). 

Sen visste hon inte om James skämtade när han sa:" ja, och sen häller du på massa vinäger och salt i det där, asgott!!". 

Hon frågade mig om han menade allvar sen när han gick för att låna toan… 

Det var inget skämt.... 

"Alla har vi stött på liknande dilemman."

Äsch, nu blev det många inlägg på en och samma dag. Man vill ju inte trötta ut sin publik. Alla har vi stött på liknande dilemman.
Ni vet när man ska springa 3km, man går ut riktigt hårt dom första 800 metrarna, sen är det kört. Men fair enough, för då var man säkert riktigt snabb dom första 800m. Varför inte säger jag då?

Ja men i alla fall. Jag var ju som sagt i Piteå förra veckan och gigade med Merit Hemmingson.
Det finns en liten intervju med mig på p-town.se där jag har premiär-bloggat förra lördagen. Tanken är att jag bloggar lite då och då för dom också. Blir kul det där.

Här är en länk om ni vill veta mitt svar om hur mina vänner skulle beskriva mig:p-town intervju

The Famous Jonna

Förra året spelade vi på en liten festival vid Famous Grouse destilleriet. 

Det var coolt. Det coolaste var att vi fick egna whisky flaskor. Vad snällt va! Värt! 

Jag gillar whisky, men min pappa är ett väldigt stort whisky-fan, så jag gav den till Löfgren-hushållet i Boden. Också värt!

"Minst två bra grejer, jag väljer James och godis... vad väljer du?"

Jag hann inte ens packa ur min resväska förrän någon annan gjort det åt mig. 

När James gick upp i morse hittade jag honom med min godispåse from sweden. 

Han sa "jag var faktiskt upp inatt också och snodde lite, hörde du det?"

"Nej jag hörde inte.... men jag märkte i morse när jag gick upp, för min resväska var öppen och massa grejer låg utanför, och godispåsen låg öppen i allt kaos. "

Det var faktiskt inte så svårt att lista ut. 

Det är sååååå lockande... det fanns fullt av annat godis(läs UK-style) i lägenheten, men han går ändå upp mitt i natten och letar igenom min resväska för att hitta det bäääästa godiset(läs sweden-style)! Haha, that´s ma boy, som man brukar säga. 

James är en sån där som lättare somnar efter lite godis-ätning och några klunkar läsk. 

Om han vaknar upp på natten så brukar det bara vara att stoppa i sig lite godis och dra ner lite coca cola, sen somnar han om som en stock. 

Minst två bra grejer, jag väljer James och godis... vad väljer du?

Det som alla väntat på...

Det som alla väntat på...

ALLA kanske inte hade väntat på dom här bilderna som jag berättade om igår... men jag vet inte, mamma, du kanske tycker det är kul att se bilderna?

Jag och Merit efter giget och vårt festliga artwork på väggen

Lögfren? eller? Ni kan kalla mig vilket som, det är lugnt. 

Jag fick en trumpall den här gången. Funkar bra det med. 

"kom igen det blir kul, vi göre ba! Det är ju kul att rita!"

Ja, vars ska man börja?

Vilken jävla helg (på ett mycket bra vis).

Ett jäkla drag uppe i Pite måste jag säga (typ festlig stämning).

Merit Hemmingson är ascool och grym på sin grej. Det var sjukt kul att lira tillsammans!!

Publiken verkade uppskatta det med, vilket var ett himla fett plus i kanten!

Lite anekdoter från helgen kommer här:

1. Vårt första rep, Merit säger "vi kan väl börja med låt x?!

-Ja, det är väl den med vispar va? svarar jag

-Nae det kan jag inte tääääänka mig, det är definitivt stockar på den, säger Merit.

Ja, jag kände väl redan här att jag var nog fel ute… och ja, det stämde. ops, jag hade kollat in en låt som vi inte ens skulle lira. Synd att jag inte hade kollat in den första låten som vi skulle repa dock. Men det löste sig, jag kollade in rätt låt till giget så allt var lugnt. 

2. Vi spelade i black box i Akustikum. Där har jag spelat ett antal gånger förut när jag gick på musikhögskolan. Men det var annan feeling den här gången(läs festival-feeling-ish.. på ett bra sätt).. 

Hur som helst, i logerna backstage så är det ganska sterilt och dom känns lite för "fina" och uppstyrda. 

MEEEEEN, det fick jag och Merit äran att ändra på efter giget. Då kom arrangören och sa att han fått meddelande av bossen att vi måste signa väggen innan vi drar. 

Faaan vad najs… jag och Merit stod och tvekade lite… eller det var mest Merit som sa

" ja men ska vi verkligen? Det är ju INGEN som har skrivit här? 

Jag stod mest och sa "kom igen det blir kul, vi göre ba! Det är ju kul att rita!"

Så vi fixade dit våra namn och en liten hälsning. Så nu är det lite mer hemtrevligt i den där logen i alla fall. Förhoppningsvis blir det tradition så att viben(läs engelskt uttal in the hood- style på viben) där inne kommer förbättras hela tiden. Då kanske man till och med kan sitta där inne och känna sig lugn och peppa inför gig och inte sitta och tänka på att det känns som man sitter i väntrummet in till tandläkaren.

3. Joooo just det ja. Det var någon som hade bråttom att skriva ut skylten med våra namn till logen. Eller så var det den där sköna norrbottniska-äh-de- blir- bra- feelingen(som jag beskrivit tidigare i "Glasvegas-rock-pose-infälld-Jonna-14-år-på-friidrottstävling")som hade tagit över för ett tag. Jag fick heta LÖGFREN.. och Merit fick heta Hemmingson med ett extra "s". 

Dessa felstavningar får mig osökt att tänka på min bästa felstavning ever. Det var typ ett medlemsbrev från kappahl eller typ swedbank eller nått där det stod "Jonna Zötgren". Zötgren är ju bäst!

Nu är jag hemma i Glasgow- hooden och ska äta fruktsallad. Vi hörs vettja!

PS. asså jag skulle lägga in lite bilder i det här inlägget, men vårt internet är för segt nu, så det kommer väl kanske imorrn dårå.... oooh, vad spännande!

Rödvin och röda skor

ja, jag vet inte.. chillar med hästen och skorna och lite rödvin. Minst två bra grejer.
Hejje

“Yes, so we want you to be a member of Glasvegas”.

Ja, alltså, om det är nån som vill läsa om hur det gick till när jag blev medlem i Glasvegas så finns min version via den här länken :)


Glasvegas-historien

Foto : Petter Hellman

"Det är tydligen första tecknet på att divigheten börjar lysa sitt bittra sken över mig."

Vilken fullspäckat dag. Kul!

Tog bussen till Luleå och gjorde en kort radiointervju. Det blev lite konstigt en stund när vi pratade om att jag var medlem i Glasvegas. Så jag sa, ja det är ett band från skottland som spelar rock n roll, eller typ indierock. Vi far runt och spelar vår musik på olika ställen.. i världen…

Sen berättar jag att det känns ju lite som en saga, och man hade ju aldrig kunnat ens drömma om att det skulle hända. 

Sen svarar radio-kvinnan.. "och då förstod du att du var världens bästa trummis?".. oj tänkte jag, hur kom vi ens in på det här? Hade jag sagt något i stil med det? I så fall var det ljug från min sida. 

Jag frågade igen, "ursäkta vad sa du?" 

Och hon svarar igen "och då förstod du att du var världens bästa trummis?" taget från ingenstans egentligen...

"Nej det har jag verkligen inte förstått på nått vis" svarar jag och försöker skratta bort det för det kändes lite småweird och pinsamt. 

Man vill ju inte komma hem och verka divig ni vet för att man är med i ett band och bor utomlands. 

Men, vi var och fikade på framnäs folkhögskola idag innan jag och Merit drog igång och repade i en av deras lokaler. På fikat GLÖMDE jag att ta undan min tekopp till disken… jag lämnade kvar den på fikabordet i matsalen. Ohhh nooooooo!!

Det är tydligen första tecknet på att divigheten börjar lysa sitt bittra sken över mig. Jag sa förlåt att jag glömde när jag insåg vad jag hade gjort i alla fall…. 

"och sen har jag en skitfet påse som jag gömmer som bara jag kan äta av"

På svensk mark igen. Det är ju som sagt lite av tradition, eller nästan ett måste att gå på max så fort man hittat till arlanda. Så ja, jag ville ju inte bryta traditionen denna gång heller. Smältost for the win!

Det jag inte ens hade räknat med var att jag även gick in på pressbyrån och köpte 2 påsar ahlgrens bilar och en dajmglass med päronsmak. Jag som brukar säga till James att bilarna är världens mest sålda bil och känner mig ganska stolt över det på nått konstigt sätt.. och dajmglass med päronsmak är hans favorit-glass med. Dessa inköp inträffar inom loppet av en halvtimme väl inne på flygplatsen in Sweden. 

Jag får nog inte med mig någon tub med bearnaise-sås denna gången då jag bara har handbaggage. 

Men jag kommer nog fylla väskan med godis. Sen måste jag gömma det för James när jag kommer hem. Jag funderar på om jag ska ha en påse som han tror är "det riktiga" godiset och lägger den i skafferiet…. och sen har jag en skitfet påse som jag gömmer som bara jag kan äta av. Haha.. vore ju grymt. Men såklart är det ju kul att dela med sig av det bästa godiset i världen. hm… får se hur jag gör.  

Kom och kika vettja, det kommer bli bra drag!

Nu är jag hemma i Boden i alla fall.. hänger med mor och far kväll.. och hundarna såklart. 

Imorrn åker jag till Luleå och träffar Danne från Pitefolk för att göra några intervjuer. Sen åker jag och repar med Merit Hemmingson inför giget på fredag. Blir spännande att spela låtarna för första gången tillsammans. Det blir första giget jag gör med någon annan än Glasvegas sen jag började i bandet. Känns lite nervöst faktiskt, men kul. Hoppas jag kommer ihåg hur man sitter ner och spelar. Det är ju bra att jag gått på dom här bluesjammen lite då och då så har jag övat på att sitta ner och spela också. Sitta ner och shuffla är ju en bra grej. 

"Glasvegas-rock-pose-infälld-Jonna-14-år-på-friidrottstävling".

Jag tycker att det är ganska kul med attityden i Norrbotten ibland. Allt behöver inte vara så flashigt eller sådär.

Jag kommer ihåg när det kom ut i pressen att jag var nya trummisen i Glasvegas, för ungefär 2 år sedan nu.

Jag hade sagt till min familj och mina närmsta vänner.. men resten av mina vänner hade ingen aning om vars jag tog vägen när jag drog från Piteå. 

Jag var tvungen att säga att det var en hemlis och att jag berättar om några veckor. 

Så tog jag min väska och började det nya äventyret.

När nyheten väl var ute så var det gott om artiklar i svenska tidningar. Dom flesta tidningar hade letat rätt på en bild på mig från typ min facebook eller myspace eller nånting och lagt ut och berättat att "svenska Jonna Löfgren är ny trummis i Glasvegas". 

Men gissa hur dom gjorde i Norrbotten… 

Dagen efter nyheten kom ut så ringer min mamma upp mig på skype och frågar glatt "Har du sett i NSD?" (NSD är en av dom lokala tidningarna i Norrbotten)

"Nej", svarar jag och undrar varför hon skrattar i telefonen. Hon fortsätter och säger "Du är så söt"… 

Åneeej, tänkte jag.. vad är det nu frågan om. 

Jag googlar snabbt upp NSD artikeln och tänker "hur tänkte dom här?"

Det är alltså en bild på bandet sen några år tillbaka.. och där i hörnet sitter jag infälld över den gamla trummisens ansikte… och bilden dom lagt in är en bild på mig när jag var 14, hade Harry Potter glasögon och mittbena… Inte nog med det. 

Det är en bild från en friidrottstävling, så jag har tävlingskläder på mig och det är ett diskusnät i bakgrunden. 

Dom måste ha tänkt att "Ja just det ja, Jonna Löfgren… Få se nu, henne har vi ju fotograferat förr. Vänta jag ska gå och leta igenom arkiven. Nääämen titta, här är ju Jonna, den här bilden blir skitbra".

Utan att ens tänka en tanke på att sno en bild från internet som var lite mera up to date så  har man istället gått den "lättare" vägen. Jag trodde i början att det var någon som ville vara taskig och jävlas lite med mig, men jag kom på att, så var nog inte fallet. Det var nog uppriktigt att någon faktiskt var nöjd med den här kompositionen över "Glasvegas-rock-pose-infälld-Jonna-14-år-på-friidrottstävling".

Yes, Norrbotten är ju bäst!

Bon Iver och Glasvegas

Jag var och såg Bon Iver i helgen. Det var fett. Det här med reverb alltså, det är bra grejer. Plus att dom hade två trumset och percussion(värt)… sen så var det fetaste ljus-showen också. Mycket inspirerande! 

Alltid när jag går på konsert så brukar jag bli så himla sugen på att giga själv. Man blir aldrig trött på det, det ska bli så sjukt kul att få ut och lira igen med bandet i december. Idag var vi och kollade inte lite keyboards inför turnén. Får se om vi ska spela nå piano på den här turnén, kan bli så… tror det kan bli riktigt bra. 

Jo, efter Bon Iver giget gick jag till en inflyttningsfest. Där var det en kille som såg ut som Åke i Bert. Min kompis googlade fram en bild på Åke så att alla skottar som då inte sett Bert skulle få se hur lika dom faktiskt var. Hon som googlade trodde faktiskt för ett ögonblick att det var den riktiga Åke… eller ja, skådespelaren. Man skulle ju ha blivit starstruck om det verkligen varit han. Det var nästan tur att det inte var han, så kunde man slappna av mer på festen, jobbigt att va starstruck ju.

Kolla gärna in vår lilla turné- trailer… och kom gärna på gigen, kom igen det det kul!!!

"Han spelar vilken låt som helst, så länge det är ABBA."

När jag befinner mig i Glasgow och berättar för någon att jag är från Sverige så är det ofta liknande reaktioner jag får till svar.

Det alla gör är att dom säger det första som kommer upp när dom bläddrar igenom hjärnans hårddisk när dom hör ordet "Sweden"… 

Ofta är det första jag hör då "volvo", "saab" eller "Ikea". Och jag svarar snällt ja, det har du alldeles rätt i, det är svenskt, precis som jag! Häftigt! 

Den sista klassikern är ABBA såklart. "Ahh, your from Sweden... ABBA" Ofta behöver dom inte säga så mycket mer än just ABBA... sen är samtalet igång. 

Undra vad man i Sverige skulle säga om någon sa "I`m from Scotland"... skulle vi då svara 

" Ahh, you´re from Scotland... Haggis" ? 

Ibland glömmer jag bort hur stora ABBA var världen över, sjuuuukt stort band! 

Jag har nog lyssnat mer på ABBA sen jag började i bandet än jag gjorde när jag bodde i Sverige. 

Det är en stor hit hos James, Paul och Rab. 

Det är inte sällan vi drar igång "dancing queen" eller någon annan hit inför ett gig, just innan vi ska gå på scenen. Om det inte är ABBA så är det ju såklart "Eye of the tiger", klassiker. Den funkar både om man ska kasta spjut eller spela rock n roll, testa om ni inte redan gjort det. 

Jag brukar som sagt gå på ett bluesjam ibland, och där får man spela blues, wohoo. 

Men på tal om Sweden så är det lite av en klassiker att när dom bjuder upp mig att spela så säger dom nått i stil med "This is Jonna, all the way from Sweden, she was in ABBA"… alternativt att när jag är på väg upp till trumsetet så drar gitarristen igång lite bakgrundslir, han spelar vilken låt som helst, så länge det är ABBA. 

Jag tycker ändå att det är en fin gest.. ABBA, Ikea, Volvo och Saab är ju faktiskt ytterst fenomenala grejer. Plus att världens bästa lösviktsgodis kommer från Sverige. Gööööött! Imorrn är det lördag!!! Trevlig helg vettja!!

"ja det var inte mycket vodka, du får nog hälla i lite till"

Vi bor på högsta våningen, 4 trappor upp… och dessutom Måste man ta trapporna och inte förlita sig på någon hiss. Folk sa att det skulle bli lättare att gå upp för dom när man gör det varje dag.. såhär när man ser tillbaka dom 9 månader vi bott här och jämför flåset så kan jag konstatera, att det stämde inte. Det är fortfarande lika jobbigt så ni vet. 

När vi hade inflyttningsfest här så fick en vän till oss övertala sin vän som är 70-nånting att också komma upp på partyt genom att ljuga och säga att vi bara bodde på andra våningen. 

När 70-nånting kvinnan har jobbat sig upp för alla trapporna är hon rätt slut och faktiskt lite små-arg för att det var så många trappor. 

Jag erbjöd henne en stol och frågade vad hon ville ha att dricka. Hon sa "vodka och irn bru tack". (Irn bru är skottlands national-läsk). 

Jag gick iväg och gjorde ett glas med vodka och irn bru. Så frågade jag någon i köket hur mycket vodka man skulle ha i. 

Vi kom överens om att jag hade hällt i ganska mycket vodka och sen fyllde jag på med läsken. 

Jag gav groggen till damen som smakade av och sa.. "vad är det i den här?" 

Ja svarade lite nervöst "ja, det är ju vodka och irn bru som du sa"… hon svarade 

" ja det var inte mycket vodka, du får nog hälla i lite till"… jag går in i köket igen och skrattar lite nervöst för mig själv samtidigt som jag fyller upp glaset med vodka tills det inte ryms något mer. 

Jag kommer tillbaka med drinken till damen och jag frågar "är det bättre nu?"

Hon dricker en klunk igen och sen säger hon med halvt på skämt och allt på allvar 

"Det är ett för litet glas du gett mig" och menade på att det inte rymdes så mycket vodka som hon egentligen ville ha. 

Vilken stålkvinna alltså. 

En annan vän brukar alltid berätta om den kvällen också, för han hjälpte sedan kvinnan ner för alla trapporna när hon skulle hemåt(och lite dragen måste hon nog ha blivit på groggen). Dom var två stycken som höll henne på varsin sida och dom räknade trappstegen högt för henne… 1….2…3…ooppps… 7…8…ooppps… 11…12...13…. 

Ja, hon var nog rätt nöjd med festen, och det var vi med. 

Det får vi göra om, som man brukar säga....

Ett nytt kapitel har nu startat

Yes.. jag gjorde några glädjeskutt i läggan nyss. Fy fan vad gött, vårt fönster inne på toan går att stänga från och med nu. Det är på tiden. Det har ju varit svinkallt att ens gå in dit.. och tänk er då att måsta sätta sig på den där iskalla toalettringen. Man har försökt att hålla sig så länge det går för att undvika detta rum.. och har man haft tur/planerat väl, har man kunnat hålla sig tills man kommer till repan.

Det där är nu glömda tider. Ett nytt kapitel har nu startat. Nu tänker vi inte öppna fönstret förrän till sommaren kommer igen. Wohoo. Bakgrundfakta till detta fönster finns att läsa om i "James, ett fönster och gaffa". 

Jag bra yes asså.

The best song in the world? Say whaaat…

Jag tänkte att jag kör en på engelska.. det är ju en del läsare som inte kan svenska, kan tänka mig att det blir roliga översättningar i google translate.. så här kommer en internationell variation dudes...

A journalist from Q magazine visited us in the studio last week. We played her a few tracks from the new album and she also done an interview.

We sat there on the couch in the control room and listened to the songs through the BIG speakers all cranked up(wohoo). This studio is where we spent most part of the summer and now the recording and mixing is just about done. 

When we sat there and listened to one of the songs(my favorite at the moment) I thought "this must be one of the best songs in the world" and I could feel my eyes starting to tear up. 

I had just eaten a really hot curry(which usually makes me sweat/tear up), but I have to say that this song had more effect on my tear ducts than that curry... and when it comes to spicy food I´m a bit of a pansy to be honest. 

I was simply overwhelmed by all the feelings from this song… It had probably a lot to do with the fact that we recorded these songs ourselves, worked on them during a long period of time and in the studio we´ve all been experiencing all sorts of feelings, up and down, on our way to finally reach a result that we all feel happy with.

Jag bara yes asså... team Glasvegas i Kina, maj 2012.

…I know, it sounds a bit crazy and self-indulgent when I say it, but I´m really happy with the album, I love it. But I´m glad I feel that way. It´s so amazing to get the chance to be a part of an album like this. 

… this blog is quite good promo for the album(jag bra yes asså)…. I´m building up expectations here... no pressure…. rock n roll to the people… oh, and by the way.. 

I hope you`ll like it. 

That´s all from "me- and- my- Glasvegas-loving" for now…. Nu ska vi repa. Det är kul med musik. Hejje.

Lite rock n roll...

Jag ska få spela med Merit Hemmingson på Piteå världsmusikfestival om två veckor. Innan jag fick förfrågan visste jag inte något om henne, (lite som Glasvegas). Så jag körde en google (precis som med Glasvegas) och fick reda på att hon verkar ju vara ascool(typ som Glasvegas)!! 

Hon spelar hammondorgel och är riktigt svängig, och hon har spelat med massa grymma musiker genom åren. Jag är redan lite nervös, men det ska bli skitkul!! 

Så för er som befinner er uppe i norrbotten den 16:e november så rekommenderar jag att ta er till acustikum till giget. Tror det kommer bli skitbra! 

Det blir bara Merit och jag som bildar duo. Spännande. 

Idag var jag till repan och kände igenom lite låtar som vi ska spela. Det är någon låt som det är vispar på, så jag letade fram visparna och började lira..

Tyvärr så höll dom inte hela låten då alla strån började fara överallt över trumsetet. Jag tänkte att det är ju lite rock n roll att slå sönder trumstockar och cymbaler.. men det kändes nästan ännu mer rock n roll att slå sönder en visp! Jag bara yes asså!

Nu ska jag på middag och sen dra på festligheter. Hejj på er!

Lystring, ett erkännande!

Apropå gårdagens inlägg om hur det står skrivet "jonna" med felvänt j överallt i vårt hus. Jag pratade med mor min igår som sa att "jaa, jag kommer ihåg att du ristade in "jonna" på vår nya sängkarm också"… jag svarade väldigt frågande då för jag kommer absolut inte ihåg detta? Jag vet att jag skrev det överallt med vanliga pennor, men rista in i trä, det minns jag inget om. Jag minns dock att det var lite kalabalik kring vem som hade gjort det…

Idag skypade jag med min lillasyster. Hon sa att hon gillade gårdagens blogg och erkände även att hon hade "gjort en fuling". Hon erkände nu, 15 år senare att hon faktiskt har skrivit "jonna" med felvänt j i huset också så att folk skulle tro att det var JAG och inte hon… hon ba "asså jag skrev josefine en gång, men då fick jag ju skäll, så det var ju inte värt det"… haha, smart syrra man har då. 

Sen började hon även berätta, helt oberoende av vad mamma hade sagt om sängen, att "jaaa, jag kommer ihåg att jag ristade in ditt namn på mammas och pappas nya säng". Nu är gåtan löst morsan!!

Spela ett trumsolo med typ 7 stockar

Vi fick låna en stege igår när vi skulle byta lampa i taket. Vi har så höga tak i läggan så det räcker inte med att stå på en stol. Jag tänkte till och med använda ett litet bord och sen ställa stolen på den för att nå upp. Men det kändes inte helt ok när det handlade om ett mini bord från ikea(billigaste ever ftw), som stolen knappt rymdes på. Varken jag eller James vågade gå upp på den uppsättningen. 

Nästa steg var då att jag skulle ha James på mina axlar. (jag vågade inte upp på hans axlar).. han hoppade upp och där stod jag och kände mig rätt stark.. och rädd.  Ni vet sådär när man känner att man har en tyngd på sina axlar.. typ så kändes det. 

Jag förstår honom.. sådär kan det kännas efter ett gig.

Men det gick ju bra att få ner den gamla glödlampan… när han hoppade upp igen och skulle sätta dit den nya lampan så tog det liiite för lång tid, 

och det slutade med att en svärandes James fick med sig hela lampskärmen ner, och ingen lampa lyste. 

När han satt där uppe (på axlarna) och bara fortsatte svära hoppades jag på att han skulle säga att jag kunde släppa ner honom… men jag tror att han behövde lite tid att få ut sin ilska. 

Så jag härdade ut och tänkte på hur kul det skulle vara om jag nös i detta ögonblick. 

Ni vet sådär som i snövit och dom sju dvärgarna på julafton, när dvärgen under rocken tillslut nyser och han som sitter på axlarna bara flyger iväg. Undra om det kan hända på riktigt? 

Och i såna fall… Om jag skulle välja en sektion ur den filmen som skulle kunna gå att göra på riktigt då skulle det ju såklart vara när Toker spelar trummor. Fatta coolt att göra ett trumsolo, spela med typ 7 trumstockar, slänga upp dom i luften och sen att dom åker igenom tröjan och efter det träffar trumman och avslutar med en härlig crash. Faaaan vad fett asså!

Ja, och vi lyckades få upp lampan sen förresten...

För dom som vill kan man ju fundera på ett sånt där "hur många blablabla krävs det för att byta en glödlampa-skämt". Dom brukar ju gå hem.