"Jo... eller jag glömde den"

Idag bakade jag lussebullar… dom blev inge bra. 

Vet inte riktigt vad som gick snett.

James tog en tugga och lämnade den sedan i någon timma. Sen frågade jag "gillade du dom inte?"

Han ba "jo... eller jag glömde den"…..

Jaja, jag fattar, dom var faktiskt inte dom bästa lussebullar jag smakat. Typiskt om det är den första lussebullen han nånsin smakat.. då kanske han kommer tro att det inte är nå gott?… Fast än det är gott… Den jag köpte från pressbyrån på flygplatsen innan jag flög tillbaka hit var ju mycket godare. 

Äh, jag kanske kan lura i honom till jul om vi hänger nåt i Sweden. Mammas lussebullar är ju rätt bra måste jag säga också… Det verkar inte gå i arv det där med bra lussebullar i alla fall…. synd

Lite kuriosa kring mitt bakande är också att jag gjorde en 12 minuters lång video av bullarna när dom var i ugnen. 

Jag fick lite inspiration då jag har suttit och försökt hitta videoklipp till våra projektioner för turnén. Så jag tänkte, jag gör en egen film.

Tanken är att jag ska speeda upp filmen jättemycket så att man bara ser bullarna bli stora och gyllenbruna jättesnabbt. 

Jag tänkte att ni skulle få se filmen.. men tyvärr så är min kära dator segis ikväll. 

Så det blir inge action. 

"Ja, jag erkänner väl att jag alltid varit det svarta fåret i familjen..."

Jag satt och kollade igenom gamla bilder.

Hittade en kanon-bild som jag själv ritat. 

Ja, jag erkänner väl att jag alltid varit det svarta fåret i familjen när det kommer till att rita. Men när jag ritat den här teckningen kände jag mig rätt nöjd faktiskt. 

Eller jag kände mig snarare förvånad över att jag faktiskt kunde rita så bra.

Mina föräldrar bor kvar i samma hus som jag växt upp i uppe i Boden. 

Innan min pojkvän hade varit och hälsat på där så ville jag försöka visa hur huset och vår gård såg ut. 

Det var i turné- tider så jag ritade på det där "hotell-blocket" som man brukar få… Ni ser den där stora tallen jag ritat, där under står det "K west" vilket gör mig påmind om att detta ritande skedde i London. 

Nåväl, som ni kan se så är det två hus, ett stort och ett litet. Tillhörande grusgång och trappa upp till storhuset. Ett garage kan vi också skåda i lillhuset och även en liten parkering. Som ni ser är det också ett litet "staket" eller "avskärmning" eller vad man ska kalla det alldeles vid lillhuset också. 

Det är vissa fakta om husen som inte riktigt går att avgöra på bilden. T.ex att dom är röda. Eller ja, det är nog den enda fakta som inte framgår. Allt annat är korrekt. 

Så här ser det helt enkelt ut där jag växte upp! Visst är det fint?

Ja, min pojkvän tyckte det såg mysigt ut också! 

(och nej, det är inte min bil, tyvärr)

Livet är som ett enda balanserande...

Livet är som ett enda balanserande... 

Det sa min kloka mor till mig igår på telefonen.

Det kan man ju tolka som man vill. 

För mig dök den där sången upp, om elefanterna som balanserade på en liten liten spindeltråd. 

Det kan inte vara så jääla lätt det inte.. jag menar, det är ju annat om man är en spindel och ska balansera på sin lilla tråd... 

Men en elefant asså...shit. 

Jag har förstående för om dom där elefanterna ibland känner sig frustrerade. 

Men som man brukar säga, eller ja, som Gunde Svan brukar säga:ingenting är omöjligt.

Detta ordspråk stämmer faktiskt in på den där sången också... för grejen var, att när första elefanten gick på den där spindeltråden, då klarade han av det galant.. 

Plus att han tyckte att det var väldigt intressant också, så han ville visa sina vänner.... så han gick och hämtade en annan elefant. 

Vilket också är förståeligt... för om något är intressant, eller rent utav kul, då blir det oftast roligare om man delar upplevelsen med någon annan.

Så, go for it alla elefanter.. hämta era vänner och gå på spindeltråd.. Kom igen det blir kul!!

Och här kan ni läsa lite om mitt vardagliga balanserande:varannan tisdag 

 

'Later...When The TV Turns To Static'

Ibland blir det missförstånd i intervjuer och sådär.. speciellt om journalisten vill ha en häftig rubrik… då är det lätt att tolka om allt man har sagt till nånting som är näääästan sant… men det kan bli så fel i slutändan.

Men, den här gången var det nog faktiskt ett "honest mistake" som man brukar säga. Och det var James(sångaren) som "råkade ut" för det. 

Det var en journalist som frågade vad det nya albumet kommer att heta… James förklarade tydligt att "vi har inte bestämt än, det är lite olika titlar som är på G, men att det blir den som ropar högst som får bestämma titlen (det har en tendens att vara James). 

Journalisten uppfattade då att titeln på den nya albumet är just "whoever shouts the loudets" som det så fint översätts till på engelska. 

Samma dag som den felaktiga albumtiteln gick ut, gick vi ut med ett meddelande om att det var ett missförstånd, så att folk inte skulle relatera den titeln till vårt nya album… men ni vet, när man står där högst upp i skidbacken och ska ta sig ner utan att veta riktigt hur, då är det lättast att bara köra på och hoppas på det bästa. Eller?(asså det funkade inte så bra med andra ord).

Men nu gott folk, är det dags att radera den titeln från era minnen och lägga den riktiga albumtitleln på minnet istället. wohooo.. vilken glädje!

'Later...When The TV Turns To Static'

Då vet ni, jag skriver det en gång till bara för att det ska vara glasklart, inga konstigheter. 

Later...When The TV Turns To Static

Det är ju en bra titel också. Bra jobbat James. 

Nu ska jag iväg och lyssna på First Aid Kit, kul!

Trevlig helg vettja!

"En helt ny värld har öppnats… igen."

Jag gick till nått som heter job centre idag. Eller det var i alla fall min plan. Det är dit man går för att få sina "fyra sista siffror" fast i Skottland. Ja, det är väl på tiden kan man tycka. 

Jag tänkte vara duktigt och tog mig ut i regnet direkt efter frukost. 

Jag bestämde mig för att gå in till stan och jag fick vägvisningar som jag fått skickat till mig med google maps. 

Efter 45 minuters gång med paraply i regnet så kommer jag fram till rätt adress. 

Men jag ser inget job centre, jag börjar fråga folk omkring men ingen verkar veta. 

Tillslut möter jag en dam som kommer på att "jo, det är nog i den där glasbyggnaden precis där". Jag var 5 meter ifrån. 

När jag kommer in sitter en vakt vid ett skrivbord och jag står där genomblöt med imma på glasögon och frågar "is this the job centre?"

Det var en man med grått hår och skägg som såg ut lite som en amerikansk polis i sin uniform. Han svarar såklart att det INTE är det. Jag bara yes asså!

Jag fortsätter och säger att google maps säger att det ska vara på den här adressen. 

Då svarar han "ja, alltså, job centre VAR här för 8 år sen ungefär…" Google maps ftw!

"Aha ok", svarar jag. Han tillägger också att närmsta job centre ligger på andra sidan stan. 

Wohoooo, tänkte jag och gick ut i regnet igen, med mitt paraply och började gå hemåt igen. Nu ligger jag i sängen under täcket och dricker te och skriver en blogg. Min händer börjar bli varma igen. 

När jag kom hem fick jag dock ytterst goda nyheter: Vårt internet är igång igen. Internet har vi varit utan i lägenheten i 1.5 månad nu. En helt ny värld har öppnats… igen.

"Det var inget skämt...."

Igår var första gången som jag köpte salt & vinäger chips. Men jag sparade dom och åt dom idag dock.

Salt och vinäger chips är hypeat här borta. Jag har aldrig riktigt fattat grejen. Jag tycker att det nästan bränner lite på tungan av surhet från vinägern. 

Men, ibland när man är hungrig, då tar man vad som finns. Och ja, det finns ju ofta salt och vinäger chips som hänger omkring vars man än går i Storbritannien. 

Så efter många hungrande stunder har jag lyckats äta mer och mer av dom här chipsen(av någon annans påse såklart). 
Allt till den grad så att jag en dag, 2 år efter första mötet med vinäger-chipsen, faktiskt har gått och köpt mig min första egna påse. 

Det gick bra. Jag tog en paus efter ungefär halva påsen(en sån där liten såklart) och drack lite vatten och vilade tungan från surheten. Sen högg jag in på sista halvan. Det gick bra, och jag mår bra….  Men innerst inne är jag nog en sourcream & onion tjej. 

En anekdot angående detta är när min syrra var och hälsade på i Glasgow och vi gick till ett café/restaurang. 

Då fick hon "a roll and chips", vilket är oerhört vanligt här på andra sidan sjön. 

Först och främst var hon ganska förvånad över att man då får en brödbulle som man öppnar och lägger i stora feta pommes i(förvåningen är förståelig från min sida). 

Sen visste hon inte om James skämtade när han sa:" ja, och sen häller du på massa vinäger och salt i det där, asgott!!". 

Hon frågade mig om han menade allvar sen när han gick för att låna toan… 

Det var inget skämt.... 

"Alla har vi stött på liknande dilemman."

Äsch, nu blev det många inlägg på en och samma dag. Man vill ju inte trötta ut sin publik. Alla har vi stött på liknande dilemman.
Ni vet när man ska springa 3km, man går ut riktigt hårt dom första 800 metrarna, sen är det kört. Men fair enough, för då var man säkert riktigt snabb dom första 800m. Varför inte säger jag då?

Ja men i alla fall. Jag var ju som sagt i Piteå förra veckan och gigade med Merit Hemmingson.
Det finns en liten intervju med mig på p-town.se där jag har premiär-bloggat förra lördagen. Tanken är att jag bloggar lite då och då för dom också. Blir kul det där.

Här är en länk om ni vill veta mitt svar om hur mina vänner skulle beskriva mig:p-town intervju

The Famous Jonna

Förra året spelade vi på en liten festival vid Famous Grouse destilleriet. 

Det var coolt. Det coolaste var att vi fick egna whisky flaskor. Vad snällt va! Värt! 

Jag gillar whisky, men min pappa är ett väldigt stort whisky-fan, så jag gav den till Löfgren-hushållet i Boden. Också värt!

"Minst två bra grejer, jag väljer James och godis... vad väljer du?"

Jag hann inte ens packa ur min resväska förrän någon annan gjort det åt mig. 

När James gick upp i morse hittade jag honom med min godispåse from sweden. 

Han sa "jag var faktiskt upp inatt också och snodde lite, hörde du det?"

"Nej jag hörde inte.... men jag märkte i morse när jag gick upp, för min resväska var öppen och massa grejer låg utanför, och godispåsen låg öppen i allt kaos. "

Det var faktiskt inte så svårt att lista ut. 

Det är sååååå lockande... det fanns fullt av annat godis(läs UK-style) i lägenheten, men han går ändå upp mitt i natten och letar igenom min resväska för att hitta det bäääästa godiset(läs sweden-style)! Haha, that´s ma boy, som man brukar säga. 

James är en sån där som lättare somnar efter lite godis-ätning och några klunkar läsk. 

Om han vaknar upp på natten så brukar det bara vara att stoppa i sig lite godis och dra ner lite coca cola, sen somnar han om som en stock. 

Minst två bra grejer, jag väljer James och godis... vad väljer du?

Det som alla väntat på...

Det som alla väntat på...

ALLA kanske inte hade väntat på dom här bilderna som jag berättade om igår... men jag vet inte, mamma, du kanske tycker det är kul att se bilderna?

Jag och Merit efter giget och vårt festliga artwork på väggen

Lögfren? eller? Ni kan kalla mig vilket som, det är lugnt. 

Jag fick en trumpall den här gången. Funkar bra det med.